Fram tills igår hade jag inte fällt en tår, och det är väldigt ovanligt för känsliga jag. Jag hade förträngt det och gömt undan alla känslor.
Men igår grät jag. Hejdlöst nästan. Tills Benjamin fick mig att skratta. Det är han bra på, att trösta.
Imorse höll jag tillbaks tårarna när vi sa hejdå. Men nu när jag väl steg ur bilen, kom hem och såg den tomma soffan med hans kudde och täcke så brände nog tårarna lite för mycket där i ögonvrån, så där föll en tår. Och sen en till.
Jag vet ju att det bara är militären, det handlar bara om ett halvår och han kommer ju komma hem ofta. Men innan jag är van så kommer det göra lite ont. Det gör ont nu, det liksom värker inom mig.
Och det är okej. Det är mänskligt. Det får göra lite ont.
Vem vet. Kanske också jag till sist tror på de orden folk brukar säga. "Det är bra att få sakna".
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar