~
Jag tänkte aldrig på att det skulle vara jobbigt att flytta, speciellt inte när jag har Benjamin i Ekenäs och Fanny&Herman som bor med bara ett hus från mig. Men igår efter första skoldagen så blev nog allting jobbigt.
Vi fick så sjukt mycket info om allt så man blev liksom helt förvirrad. Och jag som hade tänkt att ja inte mera behöver kämpa med min finska fick konstatera igår att så är inte fallet. Vi måste få godkänt i en finska kurs för att ens få bli talterapeuter, och godkänt innebär alltså att man får "goda kunskaper" i finskan. Det räcker inte med nöjaktiga, där jag har svävat på hela livet.
Att man ännu till har hemlängtan första dagen hjälpte inte så mycket. Hela flytten blev väldigt stressig eftersom det blev bråttom då vi skulle hinna med tåget...så jag tänkte inte så mycket på att 'nu flyttar ja!' Men sen igår kom de tankarna ikapp och det blev väldigt jobbigt. Har ju varit van att bo hemma nu i snart 20 år, så int kanske det är så konstit att det känns ensamt att flytta till en stor stad.
Ännu som råga på allt detta är vi en väldigt liten klass (14 personer) så det märks snabbt ifall man inte kommer med på allt eller om man lite skiljer ur. Och jag som troende och kristen känner ju att jag är lite i baksläpet redan då jag inte alltid följer med på olika evenemang.
Att släppa taget om Benjamin igårkväll när han steg på tåget mot dragsvik var nog något utav det värsta jag gjort i hela mitt liv, han är en sån enorm trygghet för mig här!
Just nu vet jag inte alls vad som kommer hända och hur jag ska orka bo och studera här, speciellt jobbigt kommer det vara sen när min syster Fanny har praktik i österbotten.
3 dagar har jag nu bott här och det känns nog som att jag bara vill fara hem helatiden. Men i detta läge just nu så kan jag inget annat än att torka tårarna och kämpa vidare och be om det. Jag känner att jag måste försöka ge allt en chans innan jag bestämmer vad jag gör.
