Bönesvar

Vet ni den känslan då man ber, ber och åter ber... utan bönesvar. Så har denna vecka varit för mig... Tills nu.

På söndag bad jag att värken jag kände inte skulle vara en till öroninflammation.

På måndag bad jag samma sak.

På tisdag bad jag att jag skulle få rätt vård och rätt medicin.

På onsdag bad jag att medicinen skulle fungera. 

På torsdag bad jag att den enorma värken skulle försvinna och att vi skulle hitta en privatläkare.

Igårkväll kom mitt första bönesvar. Där satt jag i en fåtölj i vår sal (för ligga kunde jag inte) och grät. Jag grät för att det värkte så fruktansvärt mycket trots jag hade tagit mer värkmedicin än jag egentligen fick och för att det kändes som att Gud inte brydde sig om mig.

Där och då knäppte jag mina händer och bad mellan tårarna att jag skulle få sova en hel natt. 

Det kom ingen blixt från himlen, inte heller en viskande röst i luften. Men plötlsigt kände jag mig inte så ensam längre, och sedan släppte den värsta värken.

Jag somnade minuter senare på soffan där nära och sov i 8 timmar tills jag vaknade nu i morse. 

☀️☀️☀️

Idag känner jag att trycket har släppt litegrann och att det bara går uppåt nu. 

Med detta sagt vill jag bara påminna oss om att Gud hör bön. 

Ibland är hans svar inte vad vi vill, men Han vet vad vi behöver och vad som är bäst för oss. 

Tack för att värkten släppte

Tack för att privatläkaren plötsligt hade en ledig tid som passade oss perfekt.

Tack för att hon var så vänlig och duktig och skrev ut ny antibiotika.

Tack för att jag fick sova inatt.

❤️