Jag frågade Benjamin om vi skulle ta ett dopp i polen och det ville han. Dock drog han ut väldigt mycket på tiden och sa att vi skulle nog vänta på de andra. Jag anade ingenting. (abslout inte att han tänkte på att jag inte vill ha simdräkt när han friar till mig, haha)
Plötsligt tog Benjamin min hand och sa att vi skulle gå upp en sväng, han hade något att säga. Jag tog hans hand och följde med honom upp. Ännu anade jag ingenting.
Vi kom upp och han ledde ut mig på den fina tak-balkongen med utsikt över hela Chania stad. Stjärnorna, månen och ljusen från staden lyste upp den annars mörka himlen.
Jag såg ett bord dukat med vinglas och tårta, ljus som var tända och lyktor. Nu började jag ana lite.
Jag tänkte dock att det var någon annan som hade fixat mysigt åt sig, aldrig kom tanken att detta var åt mig.
Benjamin kommenterade hur fin utsikten var. Jag instämnde och när jag stod där och beundrade utsikten såg jag i samma stund i ögonvrån hur han for ner på knä.
Där stod jag. Chockad. Jag trodde inte mina ögon. Det var så himla vackert!
Han frågade om jag ville dela resten av mitt liv med honom och det svaret var nog det enklaste svaret jag någonsin har gett.
Jag kände hur lyckan spred sig som en löpeld genom hela min kropp och kunde inte riktigt förstå att detta var sant.
Våra fina vänner hade fixat allting, och när vi satt där och tog in allt det vackra så lag de på musik och vi dansade där på balkongen.
Även om allt var så fint gjort -alla ljus, stället, utsikten- så var det Benjamin jag såg.
Mitt allt.
Min framtid. ❤️
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar