Om att ha en dålig dag - och acceptera den

I dagens förskönade, slipade och välpolerade samhälle så tycker jag det är skönt när det finns lite klotter på den fina, vita, rena bordsduken som endast tas fram när det är söndag. Men dessa ord menar jag alltså- det är okej med skavanker, det är okej med tårar när man vill och verkligen försöker vara stark och att du inte förminskar dig själv genom att visa dina svagheter.

På söndagskvällen grät jag mycket, var väldigt känslig och ville att Benjamin skulle stanna. Jag vet inte riktigt vad det berodde på, men jag kände mig rädd och ängslig.

Idag vaknade jag med världens smile, tänkte att "Idag är MIN dag!" och "Idag skall jag vara POSITIV!" 

2 timmar senare står jag lutad mot Benjamins bröstkorg i skolan, rädd att någon skall se mascaran som rinner. Det bränner i halsen när jag försöker svälja mina tårar och jag bannar mig själv  - jag kan ju inte stå och gråta mitt i skolkorridoren. 

 Men jag är så stressad för så mycket, 
rädd att jag inte ska klara det,
och arg över att ingen verkar bry sig.

När man riktigt kämpar för att vara glad och positiv så blir man slagen tusenfalt till marken, när man inser att man inte klarade det. 

Så kände jag idag, och nej, jag tänker inte komma med ett förskönat avslut då denna dag. 
(Julfesten vid Friends&Brgrs var dock väldigt trevlig!) 
Men förutom det så var denna dag piss. 
Och det är helt okej.

Gamla bilder p.g.a att jag längtar tillbaks till tider då mina största problem handlade om att Zara hade en finare hästkärra än mig, då när jag ännu inte alls visste vad stress - och allt vad det innebär - skulle komma att betyda.