Dagen började bra, sen rasa den, nu långsamt upp igen

Hade planerat ett glatt inlägg idag.

Om hur en man imorse hjälpte mig hitta i stan, följde mig till rätta dörren så jag verkligen skulle hitta.

Om hur en kvinna gjorde min dag när hon log och sa tack när jag höll upp dörren till henne.

Om hur bönen jag bad imorse gav mig frid och lugn.

Men sen satte jag mig i bilen, körde mot skolan, satte på radion och hörde nyheten.

Det var då det rasade.

Ingen av dem kände jag riktigt bra, men vem som var drabbad visste jag ju ännu inte då.
Jag tänkte på vem det kunde vara, tänkte länge, mycket och i skolan var inget som vanligt.

Sorg, tårar, kramar, tröstande tomma ord, gemenskap, empati och åter igen sorg.

Många gråter, men jag känner på något sätt att jag gråter tårar som jag inte har rätt till.

Jag tänkte att jag inte skulle skriva ett inlägg ikväll, för att 'nu kan jag ju inte skriva om hur glad jag var i morse'.

Sen tänkte jag vidare, varför skulle jag skriva om det? Jag kände dem inte ens.

Men sen tänkte jag..
Jag sörjer med alla dem som sörjer
Jag beklagar
Jag tar del i sorgen
Och med detta blogginlägg, vill jag skänka en tröstande kram till alla ni som sörjer era nära. ❤

Och sen, ikväll, har jag varit hemma med min familj. Med Benjamin, Arthur, mina systrar, mina föräldrar. Och jag inser, hur välsignad jag är. Och jag är så tacksam över allt och alla.

Sköt om er, bry er om varandra, ge varandra kramar, våga gråta
och våga trösta.
❤