Det är okej att inte vara okej

Någon går förbi dej och du ler av artighet, även om du innombords vill skrika.

Ibland har man en sådan dag helt enkelt; när ingenting känns rätt. Du känner dig obekväm i vad du än gör och du själv känner dig som en sårbar, tunn ballong som kunde spricka när som helst. Det ända som behövs är frågan "hur är det/hur mår du?"

Ett litet nålstick och sen brister det.

Det spelar ingen roll vad det är, stress, press, problem av olika slag, eller någonting annat som tär på dig, så kommer du till en punkt när du inte orkar hålla tillbaka längre, och det brister.

De första sekunderna känns obekväma och tårarna på din kind käns obekanta. Men efter en liten tid inser du hur mycket bättre det känns när du har en axel att gråta på.

Vad det än varit som har fått dig att må som du gjorde så känns det mycket bättre efteråt, när du har fått släppa allt.

Och våga göra det, våga släppa taget. Lugnet som sprider sig i kroppen efteråt, de där fumlande andetagen strax innan tårarna torkas. Så sårbar och skör, men inte ensam.

Famnar att gråta ut i är underskattade, för de famnarna är det bästa som finns.

Och vet ni, det är okej att inte vara okej.